Järnbaserade material är kända för sin utmattningsbeständighet och är lämpliga för mekaniska strukturer som utsätts för växlande belastningar under långa perioder. Rena järn- eller gjutjärnsdelar har hög densitet och utmärkt seghet, som kan motstå slag, högt tryck och höga temperaturer. De fungerar tillförlitligt i scenarier som kräver långvarig lastbärande, såsom motorvevaxlar och byggnadskonstruktionskomponenter. Genom att lägga till element som kol och kisel för att bilda gjutjärn eller kolstål, förbättras hårdheten och styrkan avsevärt. Till exempel har gjutjärnsmotorblock bättre högtrycksbeständighet och slitstyrka än aluminiumlegeringar, och de är kostnadseffektiva och har mogna tillverkningsprocesser. De har länge haft en grundläggande position inom mekanisk tillverkning och används i stor utsträckning i motorblock, byggnadskonstruktionskomponenter, järnvägsspår, traditionella mekaniska lager och andra massproducerade standardiserade delar. Deras nackdelar inkluderar mottaglighet för rost och begränsade fysiska egenskaper. Även om deras styrka kan förbättras genom legering (som kolstål), kan de fortfarande vara sämre än höghållfasta legeringar. När man överväger seghet, kostnad eller behovet av att motstå upprepade påfrestningar (som motorvevaxlar och vevstakar) och lågbelastningsscenarier, ger järnbaserade material bättre valuta för pengarna.
Legeringar kan tillverkas genom att noggrant justera mängden element som aluminium, titan och volfram. Detta ger dem fördelar i att vara lätta, starka och motståndskraftiga mot korrosion. Det är därför de har blivit riktigt viktiga för modern industri att uppgradera.
De kan lätt återvinnas och är bra för att göra saker som nya energifordonskarosser, delar av flygmotorer, verktyg för tillverkning av halvledartillverkning och ventiler för olje- och gasledningar. Dessa tillverkas vanligtvis i små partier enligt specifika krav. Att använda legeringar kan göra dessa produkter lättare och effektivare.
Till exempel kan kroppar av aluminiumlegering minska energianvändningen. Titanlegeringar kan stå emot korrosion vid hög temperatur. Hårda legeringar (som volframkarbid) är extremt motståndskraftiga mot slitage.
Vissa legeringar (som stål med hög kolhalt) är dock inte särskilt sega och kan lätt gå sönder. Och vanligtvis kostar de mer än rent järn. Om du behöver något lätt, motståndskraftigt mot korrosion eller som kan arbeta under extrema förhållanden, är legeringar rätt väg att gå.
